De många vittnesmålen om trakasserier, grova kränkningar och våldtäkter som drabbar flickor och kvinnor världen över är nästan förlamande. Vi, kvinnor och män, tar del av en omätlig omfattning av systematiserat förtryck, av utspekulerad ondska, av utsatthet, tystnad och hopplöshet. Sammantaget känns det som om våldet mot kvinnor är så ingrott i vår kultur att inget kan få det att försvinna.

Det är vår uppgift som män att ta initiativ och att förändra den verklighet som idag förnedrar kvinnors värdighet – en förnedring som drabbar förövarna än starkare. Negativa och människofientliga förebilder och handlingar måste bort. Vi män måste öppna oss och lära av exempel och berättelser om män som visar omtanke, som tar ansvar för den som behöver stöd och som handlar för kvinnors och mäns gemensamma bästa.

I offentligheten är annat än negativa skildringar om mansrollen svåra att finna. Vi behöver plattformar som utgår från att män kan vara till inspiration, stöd och en resurs för kvinnors självförverkligande. Finns dess plattformar, mötesplatser och sammanhang redan? Var i så fall?

Jag minns endast ett sådant sammanhang. För några år sedan lyssnade jag på en predikan under en fredagsbön i Malmö. Imam Idriz Karaman talade till sin stora församling och ställde frågorna: Vad är det att vara far? Vad behöver flickan eller pojken av oss, deras fäder, för att bli hela människor? Vad behöver en mor, en syster eller en fru av oss män för att känna sig älskade?