Demonstrationen och minnesstunden i Malmö efter massakern i Srebrenica 1995 kommer alltid att väcka starka känslor inom mig. Vi som protesterade mot våldet och dödandet, kanske ett hundratal kvinnor och män, grät i ett annars tyst demonstrationståg. De många människorna, med och utan anknytning till det forna Jugoslavien, hade samlats på Möllevångstorget i Malmö en kort tid efter tragedin. En tragedi som påminner om så många andra katastrofer. Jag tänker på de pågående krigen i Syrien, Irak, i Sudan och på andra håll i världen.

I förra veckan talade jag på Gustav Adolfs torg i Malmö i samband med Vitabandsdagen. Den 31 maj inträffar Vitabandsdagen och minnesstunder hålls på flera orter för att hedra de som utsattes för de nationalistiska övergreppen i Bosnien och Herzegovina 1992-1995. Den 31 maj 1992 tvingades den icke-serbiska befolkningen i staden Prijedor bära vita band och märka sin hem med vita lakan för att underlätta den etniska utredningen som skulle följa. Märken för utplåning, märken liknande de Davidstjärnor judar bar under det nazistiska styret i Europa.

Srebrenica, Prijedor påminner oss om övergrepp som görs i namn av nationalism och tro på det egna folkets överlägsenhet. Rasideologin får inte åter bli motiv för politisk framgång i Europa!