Många unga återvänder i dagarna från resor och sommarvistelser till staden där de studerar eller arbetar. Har de inte börjat med studierna eller jobbet så är de igång med att förbereda sig inför höstens utmaningar. Säkert har de som varit hemifrån mycket att berätta, många intryck att dela med sig av. Massor av inspirerande upplevelser. Sommaren har varit härlig och livsbejakande.

Det sociala livet i staden pulserar, intensivt och generöst. Gamla vänner återses. Nya kontakter skapas. Hen är tillbaka för att vara del av myllret, bland vänner i stadskärnan, på krogen, på högskolan eller på arbetsplatsen. Med den tidiga hösten samlas personer åter kring frågor som engagerar. De träffas i föreningslivet som är ett av deras flera forum för samtal och möten. Här samlas de unga för att komma till utryck, för att gestalta sina tankar eller drömmar. Här får morgondagens beslutsfattare chansen att lära sig påverka och forma sin egen och andras framtid.

Samtidigt, inte långt från det glada livet i stadskärnorna, är stämningen annorlunda. De som bor här har inget sommarviste att besöka. De har inga pengar att resa för. Inga studier att förbereda. Inget jobb att gå till. De har inte varit bortom kvarteret på länge. Kanske har de aldrig varit i andra delar av staden? De upplever inga alternativ för framtiden än de som beslutas av andra.

Vi måste försöka leva oss in i dessa personers situation. De lever i en tillvaro som som är klaustrofobisk. Världen krymper, taket och väggarna kommer allt närmare. Det har blivit svårt att andas.

”Finns det ingen plats för mig? Betyder mitt liv ingenting?” Det är mer än begripligt att frågor som dessa dyker upp hos människor som lever i ett utanförskap, samtidigt som de ser hur livet ter sig för dem i innanförskapet. När isoleringen känns omöjlig att bryta ligger det sorgligt nära att vända sig till drogerna och kriminaliteten.

De där ute! De som är osynliga för oss här inne. De är människor som inte hörs eller syns på annat sätt än i gårdagens, dagens och morgondagens dystra statistik, där det kan handla om just handlar om missbruk, kriminalitet och våldsbejakande extremism. Dessa unga är sannolikt obekanta med statistiken men den känner innebörden – de lever den.

Därför brinner det åter bilar i våra städer, därför växer sig den organiserade brottsligheten sig starkare, därför blir våldet brutalare. Därför vinner den romantiserande och våldsbejakande extremismen terräng.

Just bristen på inlevelse och identifikation med de som behöver vårt stöd är skälet till att så många befinner sig i hopplöshet och utanförskap.

Beslutsfattare lever ofta i slutna kretsar. Rekryteras det till nya lediga tjänster på arbetsmarknaden så är det igenkänning och närhetsprincipen som gäller. Fakta som stärker den uppfattningen finns det gott om. Att Sverige är sämre än andra länder inom EU när det handlar om jobb och sysselsättning för invandrare är en uppfattning många delar. 2012 publicerade OECD en rapport om Skånes möjligheter i frågan. Läget är i allt väsentligt lika allvarligt idag som då.

Oförmågan till öppenhet skapar stillaståenden – ett samhälle i stagnation. Resurserna krymper och fler kämpar om samma del av tårtan. Den låga sysselsättningsgraden bland invandrare är alarmerande. Hur ska det då bli med de nyanlända, människor som Sverige så väl behöver, men vars utsikter till jobb och utbildning är mörka?

Vägen fram går genom möten mellan människor, genom samtal och samverkan. Vi i Open Skåne har erfarenhet av sådana möten. Vi vet att rummen till beslutsfattarna måste öppnas. Flyktingen måste få spela en annan roll än offrets. I hen måste vi uppleva morgondagens ledare. Men det förutsätter att människor träffas, att beslutsfattarna möter och respekterar personer med andra identiteter. Lokala och regionala politiker i Skåne har ansvaret och möjligheten att utveckla och intensifiera samarbetet med ideella organisationer, med civilsamhället där människor i nöd möter de som vill hjälpa.

Utan civilsamhällets engagemang och inflytande kommer den sociala oron att bli än smärtsammare och mer omfattande än idag. Kommunala och regionala visioner om storslagna infrastruktursatsningar eller planer på långsiktig miljöpolitik kommer att läggas åt sidan om man inte tar människors nöd, aggressivitet och övertända bilar på allvar.