Den kanske värsta och verkningsfullaste rasismen är den som utövas subtilt och med långtgående konsekvenser för de drabbade. Jag tänker på den formen av fientlighet som växer lite i taget och som får fäste i människors uppfattningar om varandra. När fördomar och lögner får stå oemotsagda kan de förvandlas till sanningar. Särskilt tydliga exempel står att finna i dagens utbredda negativa syn på religiösa människor, företrädesvis på muslimska kvinnor och män.

Men man behöver inte vara muslim för att misstänkliggöras och utmålas som bakåtsträvare. Det räcker att vara kristen, som katolik delar jag erfarenheten av att vara utpekad och förolämpad med många andra troende, dock inte jämförbart med den utsatthet som judar och muslimer kan uppleva i vårt land idag. Men det bör påminnas om att det fram till 1951 var förbjudet för katoliker att arbeta som läkare, sjuksköterska eller lärare i Sverige.

Religionsfientligheten har för vissa blivit ett sätt att maskera en i grunden rasistisk uppfattning. Hen säger sig då inte vara mot invandrarna utan mot deras religion, som om det går att skilja åt. Personlig identitet och religiös tillhörighet är för många troende oskiljaktigt.

Till detta kan man anlägga ett klassperspektiv. Envar som besöker en moské uppfattar snabbt att de som samlats till fredagsbönen knappast tillhör den svenska makteliten, snarare utgörs församlingen av kvinnor och män med vanliga arbeten. En del av dem är arbetslösa. I moskén finner de en gemenskap och en mänsklig värdighet som samhället annars undanhåller dem. Fientligheten mot det religiösa livet blir ett sätt att slå mot deras gemenskap och värdighet. Ett sätt att försvaga människor som vill och kan ta makten över sina liv?