Dödsskjutningarna i Malmö har en direkt påverkan på många människors liv. Personer i de nära relationerna, familjen, släktingarna och vännerna drabbas först och störst av katastroferna. En människas död ger konsekvenser av ofattbara mått. Varje död förändrar, tar något ifrån oss.

Det senaste mordet i närheten av Seved dröjer sig kvar i mina tankar. Ett skäl är att den mördades mor arbetar i närheten. Ett annat skäl till att denna tragedi finns kvar i mitt medvetande är ett besök av en mycket upprörd ung man, en vän till den dödade.

Vännen steg in i Open Skånes lokaler i förra veckan tillsammans med en av våra volontärer. Jag är tacksam över att hon i oss ser medmänniskor, personer som kan ställa de dagliga sysslorna åt sidan för en stund och lyssna. Den mördades vän bars upp, i sin raka hållning och i sin tydliga och starka röst, av en vrede som nästan var omöjlig för honom att härbärgera.

Vännen berättade rakt och enkelt om sin saknad efter den döde. Han berättade om sitt liv som tjuv och våldsman. Sedan lång tid, flera år, är han olycklig och frustrerad över livet han lever. Med mordet på vännen kom vanmakten och uppgivenheten, men även möjligheten att bryta med kriminaliteten.

Kunde vi inte göra något tillsammans? frågade han och fortsatte utan paus att presentera sin plan, sin handlingsplan mot våldet i samhället. Orden kom i korta stötar, som höggs de fram ur en hård sten. Att tala, berätta målande var inte hans sätt. Nej, mer kom orden och meningarna ur honom som utrop, som kommandon.

Hans närvaro var stark, han var på plats så att säga helt och hållet. Han hade ett budskap och han fick fram sin sak. Efter anförandet kom en oväntad stund av tystnad, det var som om han räknade med en omedelbar uppslutning från mig och mina medarbetare, som om vi genast var redo att starta en gräsrotsrörelse i grannskapet för att mota bort kriminaliteten och samtidigt hjälpa honom att börja ett nytt liv.

Jag tackade honom för hans förtroende och för hans vilja att förändra sig själv och samhället. Att komma till oss med sina känslor och tankar var för honom att ta några steg från den verklighet som han är van vid, som är hans vardag. I mötet med oss vågade han möta ett annat sätt att tänka och att leva. Vi är skyldiga honom, den drabbade modern, andra och oss själva att ta steget och våga närma oss även de som skrämmer oss.