Lågorna är väl synliga i mörkret, liksom reflexerna från polisbilarnas blinkande blåljus. Poliserna är på plats för att skydda brandmännen, som släcker bilbränderna också denna natt. Förövarna kanske står en bit bort, uppspelta och nyfikna på vad som ska ske härnäst? Bilägarna, de som bor i husen intill och känner av den stickande röken och hör larmet som skrämmer barnen, de orkar inte blicka ut genom fönstret. Bilen som brinner är deras. Det de ser sker i verkligheten, inte på TV. De tänker – Varför låter man detta ske?

Elden slukar mer än plasten, oljan och bilens bensin. I den svarta röken försvinner tron på framtiden, hoppet om utbildning och arbete, för dem själva och ännu värre – för barnen.

Dagen efter, i det första morgonljuset, syns bilvraken, de förkolnade resterna. Branden tog allt! Känslan av att ansträngningar lönar sig är borta. Extratimmarna som städare eller tidningsbärare är meningslösa. Pengarna räcker ändå inte till. Ett arbete förändrar ingenting.

De eldhärjade bilarna i Skåne, snart 200 bara i år, brinner som gamla tiders vårdkasar. Eldar som tändes som varningar när det egna landet hotades. Fler nätter kommer att lysas upp av flammande bilar. Familjerna i lägenheterna, kommer de bara att möta poliser och brandmän. Var finns vi andra? Vi som annars är på plats när vårt land hotas? Varför låter vi detta ske?