Den sociala oro som nu kommer till utryck genom vandalisering och bilbränder är ingalunda händelser som kan isoleras till bestämda geografiska platser. Förvisso berättas det i media om Malmö mestadels när det handlar om organiserad kriminalitet, men orsakerna och konsekvenserna av destruktiviteten förgrenas över hela samhället och i när sagt hela Skåne.
För inte så länge sen, december 2015, publicerade Polisens operativa nationella avdelning (NOA) en kartläggning av utsatta områden i Sverige. Ett särskilt utsatt område kännetecknas, enligt NOA, av allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen, svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag, parallella samhällsstrukturer, våldsbejakande religiös extremism och närhet till andra utsatta områden.
Särskilt utsatta områden i Skåne är Rosengård (söder om Amiralsgatan) och Södra Sofielund (Seved), båda områden finns i Malmö. Risken för att utvecklas till särskilt riskområde finns i Helsingborg i Adolfsberg, Dalhem och Drottninghög. Utsatta områden är Holma, Kroksbäck och Bellevue i Malmö. Charlottesborg och Gamlegården i Kristianstad. Koppargården i Landskrona. Till denna trista lista kan många mindre områden läggas till, där utanförskapet härskar och där frustrationen och aggressiviteten har en grogrund.
För att komma tillrätta med problemen och den sociala oron föreslår NOA bland annat ökad samverkan med olika samhällsaktörer och proaktiv bekämpning av brott (särskilt narkotikahandeln). Sannolikt har NOA civilsamhället i tankarna, eftersom de ideella organisationerna finns ute i områden med sociala problem.
”Problemen i dessa områden kan inte lösas av polisen på egen hand, utan det krävs förenande krafttag från hela samhället. Ett av de identifierade problemen är att det saknas en sammanhållande aktör som kan initiera och följa upp insatser i de utsatta områdena.” Ur rapporten Utsatta områden – sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser.
Antalet bilbränder i Malmö den senaste tiden är fler än man kan hålla reda på. Läget är mycket allvarligt. Människor kan komma till skada.
Nu har en polisbil satts i brand. Det gör situationen än mer alarmerande eftersom polisen liksom räddningstjänsten är på plats för att hjälpa. Polisen har samhällets mandat att agera, för att sörja för vår trygghet, för att motverka kriminaliteten. Att attackera polisen är att attackera samhället.
Civilsamhällets krafter kan bidra i det förebyggande arbetet och vara av avgörande betydelse i samhällsbygget och i strävan efter trygghet och framtidstro. Men då måste de ideella organisationerna tas på allvar hos beslutsfattarna och inte bara tilldelas en roll när branden är ett faktum. Människor behöver alternativ till de destruktiva handlingarna.