– Du lever ditt liv här, i Sverige. Här kommer du sannolikt att dö. Hur vill du att din begravning ska vara? Hur kommer du att överlämna din själ till Gud? så sa min äldre vän, som flydde det forna Jugoslavien i början av femtiotalet och kom till Skåne några år senare.
Vi talade om hans liv som muslim, om hängivenheten och om hans oförtrutna arbete med skapandet av en moské, som kom att bli en av de första i Norden.
– När du väl bestämt dig, då måste förberedelserna igång så snart som möjligt. Om begravningsplatsen saknas i Malmö, som det gjorde för oss muslimer ända till mitten av sjuttiotalet, då måste det arbetet påbörjas. Om det inte existerar en muslimsk församling, då måste den skapas.
Tjugo års arbete för en plats i myllan? Jag kom att tänka på egyptierna och deras livslånga förberedelser inför nedstigandet till dödsriket. Var de förmögna kunde de välja plats och sörja för att den sista resan skulle få ett lyckosamt slut, så att deras själ fick frid.
Jag vill inte begravas här! Sverige är inte min plats på jorden, så tänkte jag och märkte hur den välbekanta upplevelsen av rotlöshet infann sig. Jag kände mig mer hemma i Apulien, där jag är född. Men inte heller där, i Italien, kom jag riktigt till vila.
Platsen där min kropp skulle sänkas ned i marken finns vid den slovensk-kroatiska gränsen, nära byn där min fars släkt levt i 500 år. Dit återkommer jag fortfarande ofta och känner mig hel som ingen annanstans. Där kan jag andas och vara i fred med mig själv och med andra. Där ville jag ligga, på kyrkogårdens sluttning, med utsikt över Istriens berg. Detta var min starka längtan ända tills förra året, då jag efter en operation befann mig i dödens närhet.
Den 9 april var jag inlagd på universitetssjukhuset i Lund. Hjärtat orkade inte mer. Efter operationen delade jag rum med två olycksbröder, patienter som jag. Döden var inte långt borta. Komplikationer hade tillstött efter operationen. Jag var ordinerad livsuppehållande insatser.
I det mörklagda rummet blinkade de otaliga mätinstrumenten och datorerna som stjärnor i natten. Bip-ljuden ökade och minskade i styrka, som vilsna satelliter i rymden. Ingen riktning kändes självklar. Bara fallet var verkligt. Djupt ner, djupt ner i något utan botten föll jag.
I mina böner, i den mån jag orkade be, inneslöt jag även mina medpatienter. Det gav mig kraft att kunna be för andra när jag själv var fylld av ångest. Jag bad: Heliga Guds Moder, hör min bön! Hjälp mig att i mina böner även innesluta dem som inte delar min tro. Gör mig till en öppen och givande medmänniska, gör närvaron av Jesus tydlig för mig, också denna dag.
Med dopet i ett italienskt flyktingläger 1957 blev jag katolik. Nunnor från ett närbeläget kloster gav omsorg åt min mor och mig. Min far placerades i ett läger långt bort. Nunnornas böner och sånger finns fortfarande i mig, som en känsla, som ett stöd att greppa när jag vacklar eller är på väg att falla.
Liturgin och den gregorianska sången är som ett hem för mig, som ett välkomnande rum att stiga in i. En katedral av skönhet och sanning. Det är högstämdheten som väcker mig till liv som person och scenkonstnär. När jag var en ung regissör och dramatiker strävade jag efter religiösa upplevelser, utan några djupare funderingar. Min estetik låg nära det rituella och den antika grekiska dramatikens ideal.
Men religiös intention, tolkning eller ens diskussion accepteras inte i kulturvärlden. Det bidrar till svårigheter för troende konstnärer samtidigt som det förytligar svensk scenkonst. Den rikedom av läsarter som ett mångfaldssamhälle erbjuder tas inte till vara. Det väsentligt annorlunda och oväntade ges ingen plats i det konstnärliga arbetet. Verk av mångtydighet och rikedom blir till enkla paroller.
I likhet med många andra som följde med invandringsvågen på 1960-talet var min familjs religiösa liv i det nya landet av passivare slag. Vi och andra arbetarfamiljer var troende på ett folkligt och mer direkt sätt. Kyrkobesök var i huvudsak en social aktivitet, som med sin kulturella inramning bidrog till en lyrisk stämning och en starkare gemenskap. Denna kombination av folklig fromhet och högt utvecklad estetik, som finns i den katolska traditionen, är en outsinlig källa till inspiration för mig.
Med påven Franciskus besök i Sverige gläds vi katoliker och jag tror att en känsla av hemkomst kommer att infinna sig. Rotlöshet och utanförskap finns plötsligt inte längre. Vi är bland systrar och bröder på Guds jord. Var jag lever och dör blir inte lika viktigt längre.
Min vän, som förberedde sin begravning under två decennier, dog förra året och ligger på just den plats han önskat. Jag tänker ofta på honom och på hans fru, som har en gravplats reserverad bredvid.
Min begravning, var ska den äga rum? Förslagsvis nära björkdungen vid den östskånska bykyrkan, hemmavid.
